Okategoriserade

Jag har ridit igen. Mille är såld. Jag har börjat skjuta.

Hej älsklingar! Det är så svårt att börja skriva såhär när jag haft en sån lång paus…Det har hänt jättemkt (som vanligt, herregud en vecka i mitt liv är typ som en normal människas hela år, haha). Bland annat: JAG HAR RIDIT!!! Förstår ni? Första gången på över ett år! Så himla sjukt…kommer gå in på detaljer och berätta allt när den nya plattformen är klar. För ingen kan väl ha missat att bloggen ska byggas om och att jag byter portal 🙂 Min nya plattform är en egen design och den kommer vara så fin, och det är ett helt unikt koncept för en blogg- åh vad jag längtar tills den är klar!

Dock så kunde detta ”ombygge” inte kommit mer lägligt, för samtidigt som bloggen byggs om så byggs ju starrider.se om, och iom det så kan jag helt enkelt fokusera på alla mina prio 1 to do:s. Det är mycket bränder att släcka när man driver företag. Det kommer alltid upp oväntade saker, och som ägare så har man ytterst ansvar och är den där allt det stora och tråkiga hamnar på. Självklart också det roliga 🙂 Men jag ligger efter väldigt mycket iom att jag haft en jobbig tid sedan olyckan. Enda sen olyckan så har jag ständigt känt mig jagad av allting som jag hamnat efter med, i både jobb privat. Så nu får jag den tiden och jag hoppas att jag hinner med allt, för efter det vill jag gärna fokusera på mina sociala kanaler ett tag, och prioritera dom.

Förutom att jag har ridit så har jag även sålt Mille. Jag säger då det, jag ska inte jobba med hästförsäljning…haha…. Jag nästan gav bort Mille nu eftersom jag vet att han kommer få världens bästa hem hos denna tjej. Jag orkar inte bry mig om pengar, jag går back flera hundratusen kronor på detta, men för mig så spelar det ingen roll- Mille förtjänar det bästa hemmet, och jag vägrar sälja honom till någon som brukar honom som en maskin för att sedan sälja honom vidare! Har haft många kända namn som hört av sig ang Mille, men jag har faktiskt struntat i det. Men det var lite coolt ändå, självaste Robert Whitaker ringde upp mig för att han var intresserad av att köpa Mille. (För er som inte vet så är han en av de mest kända ryttarna i världen). Det pinsamma var bara att jag inte förstod ett smack av vad han sa, haha. Trots att jag pratar engelska, och skriver nästan allt på engelska i mitt jobb (jag tänker även på engelska ibland har jag märkt haha) så kan jag bara inte förstå ett dugg när de har en kraftig brittisk dialekt. Efter varje mening han sa fick jag fråga om minst 5 gånger, det var lite pinsamt.

Innan har jag alltid sagt att jag inte ska spendera en enda krona på en häst, och då menar jag att de pengarna som jag äger hästar för ska användas till hästar, jag ska inte investera nya pengar på en häst, om ni hänger med? Tex: Pengarna jag säljer Mille för ska användas till en ny häst (om jag skulle vilja ha en att kunna komma ut med). Men så kände jag bara ”Näe, jag vill inte satsa nu och ha två hästar att rida, Mille måste få en trygghet och jag har faktiskt Fleur som jag älskar, känner, litar på och är trygg med”. Däremot så vet ni bakgrunden med Fleur, och jag kommer ju inte direkt kunna åka ut och träna och tävla- men jag är väldigt långt ifrån dom tankarna nu ändå… Och att ha en till häst tänker man inte kräver så mycket mer, för man är ju ändå i stallet varje dag ändå….men tro mig- det blir stor skillnad.

Just nu är jag inte där i livet, utan jag måste sakta men säkert få komma tillbaks, utan rädsla, bygga upp ett självförtroende igen. Och då passar Fleur helt utmärkt då jag känner henne innan och utantill (och älskar na). Jag vet ”vad jag får” och kan känna mig trygg. Hon har fått vila länge nu sedan hon var på nh-utbildningen (kommer berätta allt sånt här mer ingående när nya bloggen är klar och jag har tid), men Fleur behöver iallafall börja om från grunden och ta ett steg framåt- sakta men säkert. Och kan det passa bättre? Hon och jag är exakt i samma situation, så detta kommer bli jättebra.

Annars har jag jobbat på, pysslat och fixat hemma. Försöker vara här och nu, meditera, andas och vara närvarande. Det tränar jag på hela tiden. Försöker få ordning hemma, jag har rensat, rensat och åter rensat. Och jag är så glad att jag fått tillbaks min kreativa sida och gnistan för att pyssla igen 🙂 Den försvann ihop med allt annat efter olyckan. Och vet ni? Jag har även börjat skjuta! Ja, ni läste rätt! Luftgevär! Och jag är faktiskt grym- och det är så j*kla kul alltså!!! Så glad över att hittat ett intresse och hobby! Annars har jag träffat familj och mycket vänner. Sen har det tyvärr också hänt en del tråkiga saker…livet är orättvist. Berättar mer om detta nån annan gång dock. Mitt mående har gått upp och ner, för några veckor sedan så var jag inne i ett stort mörker under flera veckors tid, men det känns som att jag äntligen tagit mig ur det nu. Jag carpar dagen helt enkelt!

Jag ville bara skriva hej, jag saknar er och längtar tills tiden finns och nya konceptet är klart! Nu måste jag gå ner till Ica, ska hämta ut min bankdosa och handla lite, så kommer mamma från sitt jobb och hämtar upp mig där 🙂 Hon är påväg till Sthlm och stannar till här och pratar lite. Så jag måste skynda. Hoppas ni alla mår bra, stor kram (Här kommer ett gäng selfies, lika bra att fylla på liksom, hehe.

Ps. På dessa 👆🏼två bilder här ovanför så ser ni att jag har på mig två olika solglasögon? Vet ni var dom är ifrån? ICA MAXI!!! Hahaha…men fan så snygga va? Hade nog köpt de översta (skrev fel innan;) även om de var från Gucci och kostade 3000 spänn…Vissa tjejer handlar väskor…andra skor…jag är en torsk på solglasögon jag…och priset? Herregud, inte över 200 spänn per styck… så yalla till Ica tjejer!


Okategoriserade

22 bilder som bevis…

…på att jag lever ❤️ Kära bloggläsare, det har hänt mkt i livet och var dag har varit en evig kamp där min livsvilja och envishet har fightats mot min uppgivenhet och hopplöshet. Ni vet redan att bloggen kommer få ett nytt format, och tills dess ser jag till att pricka av alla prioriteringar för mitt övriga liv. Jag kanske går in här och säger hej, men jag kommer lägga all övrig energi som finns på att få nya bloggen klar,  så att jag kan komma igång på riktigt ❤️

Okategoriserade

Tre jävligt farliga brister på egenskaper om man driver en skvallerblogg


Jag vill bara gå in här och säga att jag lever. Det har varit en tung mörk period, så är det när man är sjuk i psykisk ohälsa. Upp som en sol. Hopp. Gnista och tro. Ner som en pannkaka. Ångest. Uppgivenhet och saknad av livsglädje. Men jag vill säga hej och bara uppdatera er med vad jag gör just nu.

Jag håller på att spela in när jag berättar sanningen om allt som Camilla på Bloggbevakning har ljugit ihop. Samt Besvara lite frågor också. Jag slutade ju blogga och vek mig för näthatet förra året när jag var för svag. Men den här gången är jag starkare, och jag tänker inte bara på mig själv, utan på alla andra unga tjejer och familjer som blir uthängda och får sin vardag förstörd pga Bloggbevakning och skvallerbloggar. Det är fan inte okej längre. Camillas beteende ter sig precis som i det klassiska misshandelns-mönstret. Våldet trappas upp mer och mer med tiden. Gränser krossas och tärs på ju längre tiden går. Utövaren njuter av makten och av att dominera. Ju svagare den misshandlade blir desto mer trappas våldet upp. Desto större kick för utövaren. Att Camillas beteende är likadant skrämmer en. För människan har inga gränser, hon saknar empati, respekt och sympati. Och det är tre jävligt farliga brister på egenskaper för någon som driver Sveriges näst största blogg. 

Visste ni att det idag finns statistik på självmord som begås på grund av näthat? Det är sant. Av enbart näthat. Den statistiken kommer garanterat att öka om det fortsätter såhär. Det har redan pågått alldeles för långt.

Så nu är det ta mig fan på tiden att få ner den där människan på jorden! Att gå över lik för att få klick till sin blogg är tragiskt. Att skratta och göra narr av andras olyckor för att få klick till sin blogg, det är inte bara empatilöst, sympatilöst, elakt, hemskt, sorgligt- utan man måste må riktigt jävla dåligt som människa för att kunna såra så många människor.

Hade jag inte haft min utmattningsdepression, ptsd, och inte lidit av stora psykiska besvär efter olyckan, så hade jag säkert klarat av detta mobbnings-drev Camilla haft mot mig utan att skada min egen självkänsla. Men nu är det som det är, jag hade gärna inte velat må såhär. Inte blivit så påverkad av denna jävla hänsynslösa människa. Men jag är sjuk och då är man långt ifrån sitt normala jag.

Har inte sovit en blund inatt. Går omkring och har hjärtklappning och mår illa. Rädd för att få hat för att jag ska prata om det här och stå upp för mig själv. Livrädd. Ingen tillit till mig själv eller för andra. Jag har verkligen verkligen inte velat det här! Jag vill inte vara med i det här och hålla på med det här- Men det slutar aldrig! Det slutade inte ens efter olyckan när jag till och med var öppen med att jag mådde så dåligt att jag tappat glädjen för livet. Att jag var på botten och ville ge upp. Så det kommer garanterat att fortsätta. Så jag vill bara en enda gång för alla stå upp mot mig själv, mitt varumärke som hon jobbat hårt med att svärta ned, och stå till svar för lögnerna och påhoppen.

Under alla år har jag försökt. Detta började alltså redan när hag bodde på wiggeby… alltså för FEM ÅR sedan. I fem år har hon hållt på såhär mot mig, förstår ni? Jag har ringt till Camilla flera gånger och vädjat om att sluta, bett henne om att lämna mig ifred för att jag mår så dåligt. Blivit lovad saker av henne som hon såklart brutit efter några dagar. Och jag har idag fattat hur detta påverkat mig som människa. Och det är inte rätt. Jag ska inte skämmas. Man får sätta ner foten tillslut. För jag har provat allt. 

Jag tänker inte lämna internet. Jag älskar min blogg och det är allt jag har idag som jag tycker är kul och ger mig lite glädje just nu. Men jag känner direkt hur det påverkar mig. Jag mår illa, får hjärtklappning och till och med panikattacker vissa dagar när jag loggat in på min blogg. För att jag vet att jag kommer mötas av påhopp om saker C ljugit om. Och vetskapen att hon är en indirekt ”kollega” och sitter och tjänar pengar på skiten gör mig stressad. Det är verkligen min stora trigger. Så många sömnlösa nätter jag haft pågrund av detta alltså…det räcker med en liten tanke på människan, så börjar hjärtat slå och hela jag börjar koka av ilska över att Nöjes-äckel-guiden betalar henne pengar för det hon gör! 

Okategoriserade

DAGENS TO DO

 

 

 

 

* Just nu går det inte att kommentera på Tyras.se. Inom en snar framtid kommer kommentarsfunktionen att fungera igen *

Translate »